«Selvfølgelig kan jeg holde på en hemmelighet. Det er dem jeg forteller den til, som ikke klarer det.»
Anthony Had Guest
Benedikte var lærer på det lille stedet jeg vokste opp da jeg gikk i 1. klasse. Hun var en ugift frøken og kom fra Sørlandet. Hun var alltid kledd i svart. Hver sommer dro hun hjem til Sørlandet for å sørge ved grava til foreldrene sine som hadde dødd for mange år siden.
Hun var svært ensom og deltok ikke på noe annet enn møter på bedehuset.
Min far var styrer på skolen vår, og det falt seg derfor naturlig at hun kom til kaffe hos oss noen ganger.
Hun smilte aldri og snakket lavt.
Vi barna elsket å spille spill. Hun ville gjerne delta med oss. Det var bare så rart at hun alltid ville ha de sorte brikkene. Disse passer best for meg sa hun….
Hun var glad i barn og hun inviterte 5 og 6 åringer til skolen. Der fikk de tegnesaker og satt ved de små pulten og tegnet. Det var svært populært blant barna.
Ved middagsbordet en dag hørte jeg min far si til min mor at han var bekymret for det det tegnesakene kostet. Det gikk ganske mye av skolens utstyr til ungene hun inviterte inn.
Neste dag på skolen fortalte jeg henne hva min far hadde sagt. Kan huske min egen skadefryd idet jeg fortalte henne…. Kanskje jeg også ønsket å ha makt over henne.
Hun ble så lei seg. Hun gråt og løp rett til min far i naboklasserommet.
Senere tok min far meg med til henne og vi ba begge om unnskyldning.
Det ble slutt på at barna kom inn for å tegne selv om min far hadde sagt til henne at det var ok.
Hun kom aldri mer på besøk til oss.
Neste skoleår flyttet hun.
Både jeg og min far lærte en lekse den dagen som jeg vet har fulgt oss resten av livet.
Min far passet seg siden for å snakke ved middagsbordet om voksenting.
Jeg forsto at jeg hadde såret Benedikte ved min budbringertjeneste…..
Det gikk opp for meg hvor lett det var å gjøre andre vondt, og at voksne også kunne være sårbare.
Tror bestemt at denne episoden har betydd svært mye for mitt livslange behov for å ta vare på de svake. Benedikte var svak og sårbar, og jeg skjøv henne bort, enda hun så sårt trengte menneskelig kontakt. Det var sikkert derfor hun inviterte de små barna inn til seg i klasserommet.
Bara en plåsterlapp.
«Du säger förlåt när ont du gjort, skall det sedan vara bra och glömt det onda du gjort som sårat så djupt i ett annat människokött.
Du skär att sår på din kropp någonstans ett sår som är djupt och fult. Du sätter ett plåster utanpå men det djupa såret inunder finns ändå.
En plåsterlapp är ju bara ett förlåt som skall täcka blodet du ser
Inunder gör det lika ont Tänk på att såret du gjort med din elakhet gör ont under plåstret förlåt.Det är inte alltid det läker igen det kan värka i många år
var alltid försiktig så du ej gör några sår varken med kniv eller hårda ord.Det är allt bra att säga förlåt ibland för skador från mun och hand. Men du vet ju att det bara ytan når ty plåstret förlåt läker inga sår.
Försök i stället att leva så att du aldrig behöver sätta något plåster på. Men om du ändå lämnar sår på livets stig Glöm ej att viska kan du förlåta mig.»
Barbro Carlen, 12 år
Besøk siden min på FB, Synnas verden
Synnas verden 